Kristen humanism – en idéhistorisk
skiss
av Bo Nylund
Den
medeltida kosmologin
Förflyttar vi oss med tanken några hundra
år tillbaka i tiden, hamnar vi i en västerländsk kultur
som i grundläggande avseenden skiljer sig från vår egen.
Vi måste uppbjuda mycket inlevelseförmåga och fantasi
för att i någon mån kunna begripa den. Jag talar om medeltidens
värld, en värld som började upplösas först ett
stycke in på 1600-talet.
Vill man sammanfatta dess karaktär med ett
enda ord kan vi kalla den teocentrisk. Människan mötte Guds
tecken vart än hon riktade blicken. Han härskade över världsalltet.
I allt vad människorna sysslade med gällde det att ge Gud allena
äran. Att beröva Gud den ära som tillkom honom var en ohygglig
sak.
Gud
i naturen
Världsbilden rymde
mycket som senare tiders människor ofta upplevt som charmigt och
ingett många medeltidssvärmare känslan av denna epok som
ett förlorat paradis. Naturen uppfattades som ett system av tecken
med vilka Gud undervisade människorna. Klöverblommans tre blad
vittnade om den trefalt store Guden. Pelikanen som troddes livnära
sina ungar med det egna blodet, var en erinran om Kristi offergärning.
Myrornas och binas flit, fårets mildhet, lejonets mod – alla dessa
djurs dygder var en etisk undervisning inpräntad av Herren själv
i naturens ordning. Ännu i sent 1600-tal skrev den svenske kyrkomannen
Haquin Spegel en gripande – om än något fyrkantig –
poesi om de otaliga exempel på den nåd som Gud visat genom
att göra havets vatten salt.
Medicinska recept utfärdade av Skaparen
låg också i rikt mått utströdda i naturen. Ett
exempel: Blåsippans blad liknar den mänskliga levern. Ge akt
på denna likhet! Skaparen säger att här finns bot för
lever som krånglar. Naturuppfattningen var sakramental.
När man om natten såg upp på
himlen var det inte en öde och livlös rymd man blickade mot.
Med stort skarpsinne och skickliga matematiska beräkningar hade de
lärde alltsedan antiken klarat ut att åtminstone åtta
himlar varje dygn vrider sig kring det vilande jordklotet. Rummen mellan
de himmelska sfärerna troddes befolkade av eteriska väsen, änglar
av olika dignitet, som alla på sina skilda sätt tjänade
den högste och lovsjöng hans ära. Utanför den åttonde
himlen fanns – enligt en vanlig uppfattning – det himmelska
riket där Gud själv höll hov tillsammans med änglar,
helgon och saliga.
Gudomliga
straffsatser
Men många inslag
i den dåtida kosmologin ter sig i vårt perspektiv mörka
och hårda. Naturkatastrofer och epidemier var syndastraff. Människor
hukade under den alltid rättmätiga gudomliga vreden. Gud själv
var målsägare i åtskilliga brottmål. Ve det land
vars domare inte utmätte grymma kroppsstraff och döden för
dem som hemfallit åt trolldom, dubbelt hor, tidelag eller annan
styggelse som enligt Mose lag stod under Guds särskilda bevakning.
Mildhet i sådana fall kränkte Guds ära och kunde leda
till att hela folket drabbades av vredesdomen. Straffrätten med de
förfärliga straffsatser man tänkt ut för att avliva
brottslingar är fruktansvärd läsning. Och mycket av allt
detta fanns i många europeiska länder kvar ännu långt
in på 1700-talet.
Ett
nytt paradigm
Denna teocentriska kosmologi krackelerade. Det
började på allvar under 1600-talets första hälft.
En tidig härold för en radikal annorlunda världsuppfattning
var engelsmannen Francis Bacon (1561-1626). Naturen har för honom
ingen sakramental innebörd. Den är religiöst och moraliskt
helt neutral eller stum. Den är ett problem för oss människor
eftersom den är tung, hårdarbetad och dessutom ofta hotfull
och farlig. Mänskligheten skall frigöra sig själv genom
att betvinga denna natur med hjälp av sin vetenskapliga och tekniska
intelligens. Bacon förutsåg en lysande teknisk utveckling,
baserad på människans eget förnuft. Vi kommer – tänkte
han sig – att så småningom kunna resa i luftmaskiner och likt
gudarna se på vår jord uppifrån. Naturvetenskapen kommer
att ersätta vidskepliga föreställningar och en ny tidsålder
därmed inträda – ett tusenårsrike skapat av människan
själv.
"Det moderna projektet" hade tagit
sin början. Bacon blev på många sätt sannspådd
i sina framtidsvisioner. De följande århundradena skulle se
en rad filosofer, vetenskapsmän och – från 1800-talet – politiska
rörelser som alla föreställde sig en tid då människan
tack vare sitt etiska och vetenskapliga förnuft (som gärna föreställdes
vara två sidor av alldeles samma sak) befriat sig från både
naturens och de religösa dogmernas bojor. 1700-talet – upplysningstiden
– ledde till ett omfattande genombrott för denna människans
myndighetsförklaring av sig själv.
Det Högsta Väsendet
De flesta av upplysningstidens tänkare ville
ingalunda avskaffa Gud. Däremot ville man gärna tilldela Gud
en roll som något påminner om de konstitutionella monarkernas.
Liksom kungarna nu borde vara bundna av grundlagar som stiftats av ett
upplyst folk, ville man ha en Gud som håller sig strikt inom naturlagarnas
gränser. Han fick inte ställa till med mirakler som trotsar
världens (av honom själv instiftade) lagbundenhet. Bibelns underberättelser
började betraktas som sagor och många av dessa sagor är
närmast förolämpningar av det Högsta Väsendet.
Eller: Gud är den som gett oss det förnuft med vilket vi kan
utforska hans fantastiska skapelse och gå till rätta med de
barbariska trosförställningar som gångna tiders primitiva
profeter och präster skrämt människorna från vettet
med.
Människan hade blivit alltings mått.
Det goda är det som vi efter en förnuftig kalkyl finner vara
nyttigt för människan. Tänkare med detta grundkoncept började
anta beteckningen humanister. Ibland presenterade de sig som "fritänkare".
Självklart uppfattades denna omvälvning i tänkandet som
mycket problematisk eller direkt hotfull av kyrkan. Lika begripligt är
att många humanister snart började dra ateistiska slutsatser
av sin grundsyn. Humanism och kristendom blev i 1800-talets språkbruk
konträra storheter. De som presenterade sig som humanister markerade
därigenom att de ställt sig utanför den kristna kyrkans
sfär.
Den romantiskt-konservativa reaktionen
"Det moderna
projektet" och upplysningstidens idéer rönte ett bakslag
i Europa efter 1815. I den politiska reaktion som följde på
Napoleonskrigens slut och som dominerade fram till seklets mitt, framträdde
idéströmmar som energiskt motsatte sig den mänskliga
hybris som en från Gud frikopplad humanism ansågs innebära.
Att ersätta den heliga Treenigheten med en immanent trefald –
Frihet, Jämlikhet och Broderskap – var förmätet intill
övermått. Konservativa filosofer, ofta hemmahörande i
den romantiska sfären bröt staven över begrepp sådana
som mänskliga rättigheter och jämlikhet mellan alla individer.
Sådana uttryck uppfattades som uttryck för en syn på
mänskligheten som summan av separata individer, en syn som de konservativa
kritikerna fann abstrakt, blodfattig och historielös.
I stället upphöjdes nu gärna –
i Friedrich Hegels anda – den monarkiskt styrda staten till
den högsta manifestationen av mänsklig kultur. Andra eleverade
nationen eller folket till det centrala i sina samhällsfilosofiska
betraktelser. Människor av samma "blod" hörde samman
i en överindividuell och organisk enhet. Denna tanke ställdes
mot den universalistiska människosyn som hävdats av upplysningen
(alla människor varandras jämlikar oavsett nationalitet, ras
eller religion). Och folken är olika. Deras historiska uppgifter
är inte desamma. Ödet eller Gud har utstakat skilda vägar
för dem. Ja, vissa folk kanske har högre dignitet än andra
genom att vara av särskilt ädel stam. Reaktionen mot det moderna
projektet tog sig också gärna uttryck i aversion mot industrialismen
och i en längtan tillbaka till äldre tiders agrarsamhälle.
Både 1800-talet och 1900-talet har i hög
grad präglats av de två idéströmmar som här
tecknats schematiskt, det moderna projektet och den romantiskt-konservativa
strömningen. Båda har uppträtt i en stor mängd olika
versioner. De har korsbefruktat varandra – ofta på paradoxala
sätt – och gett upphov till både intressanta hybrider
och destruktiva monster. Den teknikdyrkan i kombination med primitiv blodsmystik
som var de båda brännpunkterna i den nazistiska ellipsen är
ett exemepl på det senare. Ett annat är det stalinistiska försöket
att kombinera en ganska vanställd version av 1789 års idéer
med ett "monarkiskt" skräckvälde av ohyggligaste slag.
Kristen
humanism
Vårt förbund,
KHS, står i en tradition av kristen humanism. Termen säger
att man vill bejaka viktiga element i det moderna projektet men samtidigt
bevara trohet mot det kristna arvet. Den uttrycker också ett försök
att med två ord sammanfatta närbesläktade idérörelser
inom västerländsk kristenhet under de senaste 200 åren.
Kristna humanister anknöt tidigt till upplysningstidens
demokratiska ansats. De bejakade medborgarskapstanken och republikanismen
i den meningen att samhället är fria medborgares gemensamma
angelägenhet, deras "res publica".
Forskning
och etik
Genomgående uttrycker
de respekt för den fria forskningen och avvisar i princip religiös
censur. Man vill ogärna bygga protektionistiska murar kring den kristna
tron. Man menar nämligen att tron tål mötet med en naturvetenskap
som beskriver världen i helt andra termer än Bibelns. Man bör
likaså vara öppen för en vetenskaplig utforskning av de
bibliska skrifterna som historiska dokument. En sådan forskning
kan inte – menar man – hota Kristusgestaltens suveränitet
och kraft att påverka den inre männskan till kärlek och
tro.
Särskilt viktigt har det varit att framhäva
den historiska förbindelsen mellan det kristna trosarvet och upplysningens
etiska program. Humanismen har – anser man – till mycket
stor del kristna rötter och förtvinar eller urartar om den skiljer
sig från denna del av sitt eget rotsystem. Man hävdar, att
mycket av upplysningens värdefulla tankar finns redan givna i det
kristna evangeliet. Den universalistiska människosynen är minst
lika uttrycksfullt gestaltad av Jesus som av upplysningsfilosoferna.
Kristen
humanism i Sverige
Vi kan se hur en lång
rad av kristna humanister framträder i vårt svenska 1800-tal:
Erik Gustaf Geijer, Fredrika Bremer, Viktor Rydberg, Pontus Wikner och
flera andra. Under 1900-talet fortsätter traditionen genom sådana
som Natanael Beskow, Nathan Söderblom, Torsten Bohlin och Alf Ahlberg
för att nu bara nämna några få. Det finns fler av
samma dignitet. De har bidragit till att
humanismen i vår kultur inte uppfattas som något icke-kristet
så som fallet är i andra delar av det västerländska
kulturområdet,
till exempel det franska.
Under 1900-talet framträdde på grundval
av den svenska traditionen dels Förbundet för kristet samhällsliv
(1918) och Förbundet för kristen humanism (1937).
Den ideologiska positionen hos båda dessa organisationer gjorde
dem skickade att bilda motvikt mot 30-talets och det tidiga 40-talets
totalitära och antidemokratiska idéströmmar, som faktiskt
hade en ej obetydlig ingång i universitetsvärlden och kyrkan
under dessa år av häftig reaktion mot allt slags humanism.
(Dessa båda grupper förenades 1972 till det nuvarande förbundet,
KHS.)
Väckelse och frikyrklighet
Intressant är det
flankstöd som den kristna humanismen med tiden fick från väckelserörelserna
och frikyrkligheten. I dessa rörelser bevarades visserligen länge
en mycket bibeltrogen och konservativ teologi liksom stora brottstycken
av den gamla teocentriska kultur som vi redan berört i denna artikel.
Å andra sidan förutsatte den frikyrkliga församlingsbildningen
den enskilda personens myndighet och frihet. De frikyrkliga samfunden
blev vanligen "republikanska" i sin konstitution. Också
de levde av de förutsättningar som kulturrevolutionen på
1700-talet skapat.
Många var ju också medvetna om detta.
Den mycket kristocentriska förkunnelse som kännetecknade en
stor del av väckelserörelsen, ledde också till att Bibelns
besvärliga partier, det vill säga de som var svåra eller
omöjliga att förena med en ny tids verklighetsuppfattning, inte
behövde irritera den troende alltför mycket. Här bereds
också en fri plats för tänkandet. Hade den troende Kristus,
hade han också det enda nödvändiga. Utifrån denna
position behövde man inte oroas alltför mycket av vetenskaper
som omilt härjade i särskilt det gammaltestamentliga materialet
eller beskrev naturens ordning som en arternas grymma kamp för överlevnad.
Kanske hade forskarna rätt i mycket av det de presenterade. Med en
kristocentrisk referenspunkt fanns en trygg plats mitt i stormen, så
trygg att somliga också vågade sig på att själva
gå in i ett intellektuellt arbete med vetenskapliga metoder och
analysinstrument.
Upplysningens gränser
Den kristna humanismen
har emellertid också dragit tydliga gränslinjer mot den "gudlösa"
humanismen, särskilt mot den senares optimistiska människosyn.
Man ville inte härleda den kristna humanismen ur människans
egen förnuftsnatur på det sätt som i så hög
grad kännetecknade upplysningstänkandet. Människans framsteg
under sin historia är således enligt kristna humanister icke
någon grund för att sätta hennes släkte på
någon mycket hög piedestal.
Upplysningstidens vanliga föreställning
att männskans tekniska och vetenskapliga förnuft alltid samspelar
med hennes etiska förstånd ifrågasattes. Vetenskaplig
och etisk intelligens är inte två sidor av samma mynt, så
som den västerländska människan gärna velat föreställa
sig. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, liksom det ekonomiska
framåtskridandet, gör inte i sig människan godare. Utveckling
i den teknisk-ekonomiska meningen kan tjäna framväxten
av ett mänskligt anständigt samhälle men gör det inte
alls med något slags inre automatik eller nödvändighet.
Utveckling i denna mening är således inte en tillräcklig
förutsättning för en bättre värld. Borgerligt
tänkande kristna humanister i vår egen tid kan till exempel
hävda att ekonomisk utveckling är en nödvändig
förutsättning för mänskligt framåtskridande
men omöjligen hävda att den i sig är tillräcklig.
Kristen humanism är religiöst grundad.
Man kan formulera denna grund på olika sätt. Ett är att
hänvisa till Bibelns skapelseberättelse enligt vilken människan
fått ett särskilt ansvar på jorden som Guds medskapare
och som förvaltare av den värld som blev henne given. Här
är det således ansvarstanken som fokuseras.
Människans
storhet
Men människans
storhet kan förstås djupare än så. Många kristna
humanister håller fast vid det mysterium som kyrkan alltid begrundat
under julen. Gud blev människa i Kristus. Gud har på ett oskiljaktigt
sätt förenat sig med vårt släkte i en evig solidaritet.
Jesus Kristus är ju alltjämt människa enligt kyrkans credo.
Trots den eländiga historia vårt släkte ställt till
med under varje epok av sin historia, har det gudomliga integrerat sig
med det mänskliga i Jesus Kristus. Denna gudomliga inkarnation är
på inget sätt något som kan deduceras ur människans
förnuft. Det är ett mysterium, något uppenbarat, en "epifania".
Men kristen humanism kan inte upphöja människan
genom att skilja ut henne från den övriga skapelsen och nedvärdera
denna. Respekten för hederlig vetenskap utesluter en sådan
mänsklig exklusivitet. Vi vet i dag att människan med blodsband
är förenad med allt annat liv på jorden. Vi vet att kvadrillioner
eller kvintillioner trådar förbinder henne med det stora kosmos
som gnistrar i nattens mörker. Som fysiska varelser är vi av
skaparmakten återanvänt stjärnslagg. Hela jorden är
en ansamling av sådant stoff.
Den medeltida tron att
Gud tecknar sina hemlighetsfulla tecken både i markens örter
och i natthimlens ljusbloss var kanske inte så galen, trots allt.
Deras tro att vi alla ingår i ett stort gudomligt sammanhang förenar
oss med dem på ett plan där olika världsbilder inte alls
behöver göra oss till främlingar för varandra.
|