<< tillbaka t. artikelöversikten

 

THE QUEER GOD

– ett försök att läsa Bibeln genom permutation –


Daniel Janarv

 

Föredrag vid KHS idédag i Stockholm, 11 mars 2006.

 

I mitten av maj förra året var jag på Smögen, tillsammans med min blivande fru Tove. Det var två veckor innan vi skulle gifta oss, och vi var där, i min svärmors sommarhus, för att göra en del planering inför bröllopet tillsammans med mina föräldrar. En av Toves bästa tjejkompisar var också med oss.

   Denna tid var jag också mitt uppe i förberedelsen inför en muntlig tenta i hebreiska. Jag jobbade med en översättning av Genesis kapitel 19, som handlar om hur Herren förstör Sodom och Gomorra. Jag satt där och slog i mina lexikon, jag försökte memorera de hebreiska orden, jag satt med mina ändlöst långa gloslistor och förhörde mig själv. Och jag minns att Toves vän, som inte alls har något engagemang i någon kyrka, eller någon uttalad tro, frågade mig vad denna text handlade om.

   Det uppstod en mycket absurd känsla. Jag kände ett tydligt främlingsskap.

   Allting i den omgivande kontexten, och nu talar jag inte om Bibeltexten, utan om våra liv, allting i den kontexten, pekade mot en framgång. Tove och jag var mitt uppe i förberedelserna för vårt bröllop. Solen sken denna dag, vi satt ute och åt räkmackor med majonnäs. Vi hade varit ute och åkt motorbåt och upplevt havets tjusning. Det var mycket glädje och förväntan i luften, denna dag på Smögen. Vi befann oss i ett skede, där det kändes som att livet var så bra som det kunde bli.

   Och så frågar hon mig, vad själva texten egentligen handlar om. Vad det är, som jag viger timmar av mitt liv till att kämpa mig igenom.

   ”Jo, det handlar om en man som heter Lot, som får besök av två änglar, som säger till honom att de ska ta sig ut ur staden Sodom eftersom Herren ska förstöra den. Männen i Sodom är nämligen homosexuella och därför vill Herren inte låta dem leva. Men Lot och hans familj lyssnar på änglarna och de lyckas fly undan förödelsen.”

   Jag minns tydligt vår väns reaktion inför detta. Jag såg hur hon tänkte: ”Hur kan du slänga bort ditt liv, på att syssla med dessa föråldrade och absurda berättelser? Du är ju begåvad, varför satsar du inte på någon annan bransch?”

 

Vi läser ur Första Mosebok kapitel 19:1-29.

   Är detta en text, som förtjänar att hamna på historiens sophög, för att citera ärkebiskop KG Hammar? Eller finns det någon annan ingång, något annat sätt att läsa som skulle kunna öppna upp ett nytt djup i texten?

   Marcella Althaus-Reid är en systematisk teolog från Argentina, som har jobbat mycket med dessa frågor. I en bok med titeln The Queer God, tar hon upp just denna text om Sodom och Gomorra. Men innan vi går in på hennes tankar kring själva texten, ska jag försöka mig på en beskrivning av Althaus-Reids teologiska projekt.

   Althaus-Reids bild av Gud (och människosyn) kännetecknas utav följande:

 

1/ Oanständighet och tvetydighet.

Detta innebär en befrielse från alla ”korrekta” utsagor om Gud. Det ”korrekta” har genom historien dikterats av ett patriarkat, som hela tiden vill gynna sin egen position. Här står Althaus-Reid tydligt i en latinamerikansk befrielseteologisk tradition. Bibeln behöver läsas och tolkas på ett nytt sätt, så att det bättre gynnar minoriteterna i samhället – t ex de homosexuella. Althaus-Reid har tidigare skrivit en bok med titeln ”Indecent Theology”. Oanständig teologi – och det är precis vad det handlar om.

 

2/ Instabilitet och dynamik.

Guds uppenbarelse är aldrig ett slutgiltigt, fullbordat faktum. Bibelns Gud gör ofta något nytt och oväntat med människorna.

 

3/ En Gud i process med människan.

Det kan resultera i att Gud ”kommer ut” ur sin garderob och visar sig vara mer lik människan – den lustfyllda människan. Här hör jag mellan raderna att det som den katolska kyrkan fördömt i många år, lusten, skulle kunna vara en egenskap som Gud i full utsträckning bejakar. Det är ett processteologiskt tänkande om Gud, där Gud inte är statisk.

 

4/ Genderfucking.

Detta begrepp bör förstås i linje med Judith Butlers välkända tes om gender trouble, dvs att uppfattningen om vad ett kön är enbart är en social konstruktion. Vi ska därmed störa den traditionella uppfattningen om vad som konstituerar ett kön. Det biologiska könet ska därmed inte utgöra en mer avgörande skillnad än exempelvis en människas ögonfärg eller etnicitet. Gud har gett varje människa samma värde. Vi är alla fria och jämlika. Därför bör heller inte den sexuella läggningen utgöra någon skillnad för hur vi betraktar varandra. Vi ska inte heller utgå ifrån att någon människa har fått en naturlig, en gång för alla given sexualitet. Genderfucking syftar också på att Guds egen kenosis i världen är en sådan omstörtande och provokativ händelse, att den bryter ner alla barriärer mellan människor.

   En risk med Althaus-Reids teologiska projekt är att det, för att tala med Karl Barth, tenderar att bli de rätta människotankarna om Gud, istället för de rätta Gudstankarna om människan. När människan beskriver Gud blir det oftast en beskrivning av människan själv, fast i en högre ton. Och visst går det att se tydliga paralleller med (vad man kan anta) är Altahaus-Reids eget livsprojekt och hennes teologiska dito. Hon kommer från ett samhälle i Argentina där det finns en stark machokultur som utövar ett politiskt och socialt förtryck. Hon har vuxit upp inom den katolska kyrkan som har ett hårdnackat motstånd mot en utlevd homo- och bisexualitet. Om en teologiskt reflekterande och frispråkig person växer upp i en sådan kontext, är det inte särskilt förvånande att gudsbilden blir en motsats av värderingarna av den kontext som man tar avstånd ifrån. Att Gud blir queer i Althaus-Reids tappning är naturligtvis ett försök att ge röst åt det egna perspektivet.

   Men vad skulle kunna legitimera detta? Är det bara ett retoriskt försök att priviligera sitt eget perspektiv eller finns det någon sanning som är universell, som kan omfattas av alla människor av god vilja?

 

Här följer två försök att legitimera Althaus-Reids teologiska projekt.

1. Paul Tillich menar att det finns bara en utsaga man kan göra om Gud, som inte är symbolisk. Det är, att Gud är varat i hela tillvaron. Gud är den struktur som utgör hela vår tillvaro. Allting som vi säger utöver detta, det är ett symboliskt tal om Gud. (Nu ska vi dock komma ihåg, att Tillich inte lägger in något negativt i ordet symbol.) Det vi möter av Gud i Bibeln, det vi hör genom berättelser och olika erfarenheter av Gud, det är först och sist symboler. Men är det verkligen Gud? Nej, ibland kanske det är så att det kan det inte finnas en Gud bortom Gud, för att tala med Mäster Eckehart. Med detta som bakgrund så skulle vi kunna anta att det tal som Altaus-Reid använder inte är tänkt att uppfattas bokstavligt. ”Gud har valt att komma ut ur sin garderob”. ”Gud är inte längre bara allestädes närvarande, omnipresent på engelska, utan också omnisexuell. I Gud innefattas alla typer av sexualitet.

   Provocerande, ja visst. Men det bör uppfattas högst symboliskt. Här kan man jämföra med medeltidens katafatiska mystiker, till exempel Julian av Norwich, som valde att beskriva Gud med målande, ofta erotiska bilder. Väl medveten om att alla försök att beskriva Gud är otillräckliga, valde hon därför att använda så många och så starka färger som möjligt. Althaus-Reid gör precis samma sak.

 

2. För det andra – en teologisk utsaga behöver inte göra anspråk på att bli gillad och omfattad av alla människor. Det är svårt att tänka sig att Althaus-Reids processteologi skulle kunna bejakas av alla kristna. Den är naturligtvis alltför provocerande för det. Men om den är konstruerad utifrån ett rationellt perspektiv, kan den sägas ha sitt existensberättigande. Vi behöver dock inte omfamna den. Vi kanske inte kan omfamna den, eftersom vi inte delar hennes perspektiv. Men om hon inte konstruerat en Gudsbild utifrån sitt förnuft och sin kontext, skulle det innebära ett förnekande av själva förnuftet. Det vore verkligen att resignera i skepticism eller relativism. Problemet är att man måste dela, eller åtminstone vara mycket förstående inför, Althaus-Reids upplevelser och historia, för att kunna bejaka hennes teologiska projekt. Det är i stort sett omöjligt att förstå om man saknar inifrånperspektivet. Det kan dock ha sitt existensberättigande, genom att Althaus-Reid varit rationell i sitt arbete. Om vi förstår detta, betyder det att Althaus-Reids teologi kan träda fram som en sanningskandidat, dock utan att presentera den universella sanningen. Dock, om det inte alls finns något anspråk på en sanningskandidat, blir Althaus-Reids teologiska projekt (och varje teologiskt projekt) absurt. Det skulle bli en kristendom som presenterar multipla sanningar. Men om det finns en universell sanning, så uttrycks den med nödvändighet i en partikulär tradition. Alla uppfattningar om det universella är beroende av en kontext och en tradition. Därför har olika traditioner också rätt att komma till tals. Althaus-Reid talar utifrån sin.

   Vad är det då hon säger? Ett av de viktigaste kapitlen i boken är det som bär rubriken ”Permutations”, som skulle kunna översättas med ”utväxling” eller ”omflyttning”.

   Hennes ansats handlar om vad Gamla Testamentet säger om förtryck. Vem är det som förtrycker, och vad består förtrycket utav? En traditionell, bokstavlig läsning av Bibeln resulterar ofta i att läsaren berövas på denna upptäckt. Althaus-Reid menar att hon själv riskerat att blivit berövad på sin identitet som queer, genom en traditionell läsning. Hennes utgångspunkt är att Bibeln själv fördömer varje tolkning som leder till död, utanförskap och upplösning av identiteten. Därför blir det queer teologins uppgift att växla ut Bibelns utsagor om förtryck, till en valuta som är gångbar idag, så att de människor som upplever förtryck kan befrias. Det handlar också om att låta ”segraren” byta plats med ”förloraren”. De som traditionellt tolkats som textens segrare, behöver inte längre vara det. Ett exempel är berättelsen om Lot och hans hustru.

   Det är viktigt att komma ihåg, att Sodom förmodligen inte var någon homosexuell stad, där alla vara homosexuella. Man kan däremot anta, att det fanns en mer vidsträckt och öppen syn på vad sexualitet är och hur den kan uttryckas. Det finns exempel i berättelsen på ogästvänlighet, men den representeras av två parter. Dels männen i Sodom, men också änglarna som kommer för att besöka Lot. Båda parterna uppträder våldsamt. Den stora boven i dramat är dock Lots Gud, som inte tillåter någon avvikelse från normen. Antag att Sodom var ett samhälle där människor levde i fredliga relationer – det skulle dock förstöras av Gud, eftersom ”gott” för Gud definieras som ”samma”. Det som spelar på samma villkor som Gud, som följer samma regler, det är gott – enligt Althaus-Reid. Lots Gud kunde inte tolerera någon avvikelse från normen och därför ödelägger han hela staden – en stad som kännetecknades av mångfald, av goda och onda människor, som levde tillsammans – om än inte i fullständig fred så åtminstone utövade de mindre våld än Lots Gud.

   Föredömet i berättelsen är Lots hustru, som i medkänsla och med en vilja att minnas, hon ville minnas det som var annorlunda och därför vänder hon sig om. Hon utplånades inte i ödeläggelsen, men hon ville inte heller vara med om att reproducera en patriarkal kultur. Hon blev en saltstod. Lots hustru kan vara en symbol för oss, som visar på att någon vågade trotsa den rådande kulturen, någon vågade betala priset för att komma ihåg förtrycket.

   Om det har hänt eller inte – det är inte den mest intressanta frågan. När vi närmar oss denna berättelse i Bibeln bör vi istället fråga oss vad vi kan lära oss utav det. Hur ser förtrycket ut? Vem är det som förtrycker? Har denna berättelse någonting att säga oss idag om förtryck?

   Den frågan vi bär med oss handlar framförallt om vad texten vill åstadkomma. Att betrakta texten som en talakt, som vill göra någonting med lyssnaren. Att låta texten komma till sin rätt och söka efter det oväntade, det udda, det som oroar och provocerar.

 

<< tillbaka t. Artikelöversikten