16/7 2024 av Anders Kristoffersson
24 februari 2022, 7 oktober 2023 och 27 juni 2024 – minnesvärda eller ej?
Minnesvärda dagar finns det gott om i den stora världen. De vi minns beror på vilka vi är, vilken historiesyn vi har och vilken roll enskilda personer tilldelas. Det minnesvärda beror också på eftervärldens värdering. En del svenskar minns 6 juni 1523, 6 november 1632, 18 september 1961, 3 september 1967 och 28 februari 1986.
Dessa tre dagar kan bli varaktigt minnesvärda även om vi hoppas på motsatsen. Inte att de skulle falla ur minnet men att framtida händelser motverkar tragiken, utan att eliminera den. Det gäller Rysslands angreppskrig mot Ukraina och Hamas massaker på judar. Och en tredje händelse.
27 juni förlorade Joe Biden en TV-debatt mot Donald Trump. Något annat än ett angreppskrig och en terrorattack men skrämmer ändå (Michael Sean Winters i (https://www.ncronline.org/opinion/ncr-voices/bidens-debate-disaster-leaves-democracy-peril?)). Och det finns drag som förenar de olika händelserna.
Den finska författaren Sofi Oksanen, känd främst genom Utrensning (2008), analyserar i sin senaste bok, I samma flod; Putins krig mot kvinnorna (2023), kvinnosynen bakom den ryska krigföringen i Ukraina. Våldtäkter har i alla tider varit ett vapen i krig men har i de allra flesta fall bestraffats, även av den skyldiga sidan. Så inte i Ryssland där straffrihet fanns redan när soldater i sovjetarmén i slutet av andra världskriget våldtog tyska kvinnor.
Med sin estniska bakgrund och en drabbad gammalmoster relaterar Oksanen våldtäkterna i Ukraina (av kvinnor och män) till en flerhundraårig rysk imperialism med erövring av territorier och folk. Hon lyfter fram ett språkligt förtryck: ”I Sovjetunionen och Ryssland är människornas språk ryska, alla andra språk är kreatursspråk”.
Den västliga imperialismen har stått för övergrepp på kvinnor och krigsförbrytelser i olika delar av världen. Men de har uppmärksammats och erkänts på ett annat sätt än den ryska och sovjetiska. När Oksanen säger så kritiseras hon; hennes bok sägs ha blivit föråldrad efter det att Netanyahu av Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) åtalats för folkmord (https://www.etc.se/recension/oksanens-bok-aer-fraan-en-annan-tid-foerra-veckan). Väst sägs nu inte längre kunna blunda för sina egna övergrepp. Men detta ändrar inte min läsning av Oksanen och hur hon tolkar Rysslands roll.
Sedan 7 oktober har kriget i Gaza gett över 37 000 döda samtidigt som konflikterna mellan illegala bosättare, palestinier och israelisk militär på den ockuperade Västbanken intensifierats (https://www.theguardian.com/world/article/2024/jun/28/israel-destroys-11-homes-in-west-bank-village-amid-spiralling-violence). ICC har utfärdat arresteringsorder för tre Hamasledare bl.a. Yahia Sinwar, för krigsbrott, och för Netanyahu och andra israeliska ministrar, för folkmord: Svält som metod i kriget.
Islamistiska Hamas’ massaker på 1200 judar är något kvalitativt nytt i konflikten mellan Palestina och Israel. Orsakerna och drivkrafterna bakom den långa konflikten är många och komplexa ända sedan Israels bildande 1948. Cecilia Uddén såg ändå i sitt Sommar 2 juli den 7 oktober som ett för framtiden mer betydelsefullt datum än vad 11 september 2001 har hunnit bli, för världen och för Västasien.
Situationen i Israel och Palestina präglas av den extremism hos de tre centrala parterna, Israel, Palestina och USA (med dess evangelikala kristna), som växt fram sedan Osloavtalet 1993. Den tyske religionsvetaren Hans G. Kippenbergs Violence as Worship; religious wars in the age of globalization (2011) analyserar religiösa drivkrafter med bl.a. messianska föreställningar hos judar och kristna. Den trefaldiga extremismen förstärks av en fjärde, Iran, där shiitisk extremism, med Hizbollah i Libanon, samspelar med sunnitisk i Palestina.
Helena Ekenger och Agneta Segerfelt, Evas sju döttrar, Örebros Open Art 2024 (efter berättelse om sju kvinnor som vandrade från Afrika via Arabiska halvön till Europa för 60 000 år sedan)
En seger för Trump, mer sannolik efter 27 juni, skulle bäras av ett klassmässigt och religiöst mer segregerat USA och ge en oförutsägbar, isolationistisk utrikespolitik som kommer att påverka Ukraina, Palestina och Israel. Att beklaga en retirerande USA-imperialism kan kännas konstigt – men världen kan då bli mycket farligare.
En gemensam drivkraft bakom Ukrainakriget, kriget i Israel och Palestina och situationen i USA är kvinnofientligheten, kulten av manligheten, hos Putin, hos Hamasledare som Sinwar, hos ultraortodoxa judar och hos Trump.
Denna misogyni förenas med en radikalisering åt höger och en urholkad politisk mitt som också återfinns i andra länder, i Sverige. Vi ser vad som händer i Frankrike; detsamma kan ske i Tyskland vid valet till förbundsdagen 2025. Tilliten sviktar.
Den irländske William Butler Yeats´ poem, Den andra återkomsten (1919), som möjlig beskrivning av världens läge, har ofta referats på senare år. Yeats säger i översättning:
Allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt
blir oskuldens ceremonier dränkta;
de bästa saknar övertygelse,
de sämsta fylls av intensiv passion
Yeats’ poem handlar inte om Kristi återkomst. Vi lockas ändå lätt att tänka på Jesu ord i Matteus 24 med talet om stridslarm och krigsrykte. Men vi kan impregnera oss genom att läsa Peter Halldorfs Guds Israel? (2024). Med ord från profeten Jeremia, som predikar mot att osynliggöra de andra – kreaturen (för att knyta an till Oksanen).
Kristna humanister och andra människor av god vilja får bygga tillit, också i en tunn politisk mitt, med dialogiska samtal. Kanske blir de tre dagarna inte minnesvärda i framtidens backspegel på det sätt vi tror i dag. Tillit bygger bättre dagar.
Fotnot:
”Denna text skrevs innan attentatet mot Donald Trump 13 juli. Den tragiska händelsen och Joe Bidens debattförlust 27 juni verkar i samma riktning.”