Om tro, ansvarstagande och solidaritet – och om sekulär och kristen humanism –
Inledning vid KHS sommarmöte 2009.
Jag har problem med trosbekännelsen i kyrkorna. Oftast deltar jag inte – av respekt för de troende gudstjänstfirarna, av respekt och ärlighet mot mig själv. Jag är tacksam för upplysningen, det moderna och det sekulära. Jag känner tacksamhet till ateister och agnostiker. För ärligheten. För deras nödvändiga kritik av det som är kyrka och religion genom historien. De har befriat människor samtidigt som de hjälper kyrkorna att vara kyrka. Min tro idag är frukten av sekulär och kristen humanism.
Evolutionen är fascinerande. Den väcker min nyfikenhet och förundran. Utvecklingen är öppen, dess vägar är inte förutsägbara utan beroende av sammanhangen. Samtidigt finns återkommande inneboende mönster i en ständigt pågående förändring. Ett av grundmönstren är relationen, beroendet. Människans skapelse eller tillblivelse är historien om skapelse genom relation. Även på genetisk nivå slår detta igenom, den beroende genen ”söker” relation för att anlagen skall slå igenom. Neurontillväxten hos spädbarnet sker i och genom god omvårdnad, relation. Avgörande för synapsbildningarna är att omvårdaren kan se och möta barnets behov. Skadlig omvårdnad leder till utslocknande, celldöd, och stänger utvecklingsvägar. Från genen över människans utveckling och växt mot mognad till samhällsbyggen är glädje, nyfikenhet och goda mellanmänskliga relationer – beroendet – en gemensam grund; för allt liv, alla människor. Gemensamt för religiös och sekulär humanism är utforskandet, försvarandet av och byggandet av goda relationer.
Vi behöver befria tron från teistiska avgudar, nå en tro bortom teismen; befrielse från gudsföreställningarna samtidigt som vi är fångade i dem, beroende av dem. Vi kan inte tala om Gud, vi måste tala om Gud – i medvetna paradoxer. När tro blir ett symboliskt universum där sanning kan sökas, där möten kan ske mellan inre och yttre, jord och himmel, mellan människor där kan växande och mognande äga rum. Befriad tro leder bort från totalitära idéer, religiösa, ateistiska, politiska, ekonomiska, bort från olika former av fundamentalism och dogmatism. Den leder bort från likgiltighet och från vår kulturs individualism och självcentrering, där våra sinnen i friheternas namn ändå är ockuperade och bundna till konsumtion av allt – även relationer – av konsumtion till döds redan på lång väg in i den globala miljökrisen. Befriad tro bort från vårt pågående strukturella förtryck av andra kulturer och folk. Tidigare kallades det imperialism och kolonialism, idag kan man finna det i det förföriskt, förledande ordet globalisering. Befriad tro leder till denna värld, till ett gemensamt ansvarstagande i våra brustna relationer och till ärlig dialog, som Jürgen Habermas och andra europeiska intellektuella eftersöker, bl.a. med de traditionella kyrkorna. Jag tror, som Habermas, på det kommunikativa som gemensam grund för moralen. Det finns ingen exklusiv uppenbarelse för religiöst troende människor. Jag tror på inkarnerad istället för uppenbarad moral.
|
||
|