<< tillbaka t. artikelöversikten

 

Om tro, ansvarstagande och solidaritet

– och om sekulär och kristen humanism –


Anders Wesslund

 

Inledning vid KHS sommarmöte 2009.

 

Jag har problem med trosbekännelsen i kyrkorna. Oftast deltar jag inte – av respekt för de troende gudstjänstfirarna, av respekt och ärlighet mot mig själv. Jag är tacksam för upplysningen, det moderna och det sekulära. Jag känner tacksamhet till ateister och agnostiker. För ärligheten. För deras nödvändiga kritik av det som är kyrka och religion genom historien. De har befriat människor samtidigt som de hjälper kyrkorna att vara kyrka.

   Min tro idag är frukten av sekulär och kristen humanism.


Människan är i grunden nyfiken, sökande. Hon kan inte låta bli. Och när hon mår bra finns det en glädje i sökandet, en upptäckarglädje. Glädje och förvåning är de två positivt färgade grundaffekterna som är nedlagda i människan. Ett annat biologiskt motivationssystem är anknytningen. Den tvingar människan till relation. Spädbarnet kräver sin förälder, det kan inte låta bli att knyta an. Det är urkraften, som Sara Lidman brukar säga. Den trygga bas en god anknytningsrelation ger är också människans väg; ut i livet utforskande och nyfiken på väg mot självtillblivelsen och åter till den säkra hamnen, senare till fler goda relationer för bekräftelse och påfyllnad.

   Evolutionen är fascinerande. Den väcker min nyfikenhet och förundran. Utvecklingen är öppen, dess vägar är inte förutsägbara utan beroende av sammanhangen. Samtidigt finns återkommande inneboende mönster i en ständigt pågående förändring. Ett av grundmönstren är relationen, beroendet. Människans skapelse eller tillblivelse är historien om skapelse genom relation. Även på genetisk nivå slår detta igenom, den beroende genen ”söker” relation för att anlagen skall slå igenom. Neurontillväxten hos spädbarnet sker i och genom god omvårdnad, relation. Avgörande för synapsbildningarna är att omvårdaren kan se och möta barnets behov. Skadlig omvårdnad leder till utslocknande, celldöd, och stänger utvecklingsvägar. Från genen över människans utveckling och växt mot mognad till samhällsbyggen är glädje, nyfikenhet och goda mellanmänskliga relationer – beroendet – en gemensam grund; för allt liv, alla människor. Gemensamt för religiös och sekulär humanism är utforskandet, försvarandet av och byggandet av goda relationer.


Religion och religiös tro är av naturen traditionsbevarande. Den fångar mänskliga basbehov, anknytning och relation. Samtidigt medför det att religion öppnar för regression. De flesta religionsformer och yttringar för religiös tro är också traditionsbevarande eller konservativa. Den negativa regressionen leder till flykten från människans ansvar, till inhumana ståndpunkter, till förenklingar och förklaringar av metafysisk art; ”Gud vill, har sagt att ... ” Så har religion också utsatts för nödvändig religionskritik, t ex den marxistiska och den freudianska; att människan själv skapar sina gudar för att möta sina grundläggande psykiska behov. Det är projiceringar, teistiska gudsföreställningar som befolkar troendes sinnen.

   Vi behöver befria tron från teistiska avgudar, nå en tro bortom teismen; befrielse från gudsföreställningarna samtidigt som vi är fångade i dem, beroende av dem. Vi kan inte tala om Gud, vi måste tala om Gud – i medvetna paradoxer. När tro blir ett symboliskt universum där sanning kan sökas, där möten kan ske mellan inre och yttre, jord och himmel, mellan människor där kan växande och mognande äga rum. Befriad tro leder bort från totalitära idéer, religiösa, ateistiska, politiska, ekonomiska, bort från olika former av fundamentalism och dogmatism. Den leder bort från likgiltighet och från vår kulturs individualism och självcentrering, där våra sinnen i friheternas namn ändå är ockuperade och bundna till konsumtion av allt – även relationer – av konsumtion till döds redan på lång väg in i den globala miljökrisen.

   Befriad tro bort från vårt pågående strukturella förtryck av andra kulturer och folk. Tidigare kallades det imperialism och kolonialism, idag kan man finna det i det förföriskt, förledande ordet globalisering.

   Befriad tro leder till denna värld, till ett gemensamt ansvarstagande i våra brustna relationer och till ärlig dialog, som Jürgen Habermas och andra europeiska intellektuella eftersöker, bl.a. med de traditionella kyrkorna. Jag tror, som Habermas, på det kommunikativa som gemensam grund för moralen. Det finns ingen exklusiv uppenbarelse för religiöst troende människor. Jag tror på inkarnerad istället för uppenbarad moral.


Teologen Paul Tillich ställer tron mot stoikerns förnuftiga resignation inför tillvarons villkor. Den inneboende ordningen i tillvaron – från genen till samhället – ställer kristen tro fram som inkarnerad: ur liv genom död till liv. Ur tron föds hoppet, motståndet. I tron får solidariteten sin förankring. Vi ser oss själva i andra, tillblivna, skapade ur samma källa, bundna till och ansvariga för varandra. Jag ser i den inneboende evolutionen så mycket skönhet att förundras över men också så mycket intighet, slösaktighet med liv, så mycket destruktion och olika förutsättningar för liv. Tron behöver även rymma det mörka, svåra och onda. Jag väljer att tro. Det är ingen intellektuell affär men heller inte på bekostnad av förnuftet och intellektet. Jag väljer att tro, medveten om den tunna skiljelinjen mot ateismen. Jag väljer att tro, att det vi kallar Gud kommer människan till mötes i en nåd bortom oss själva i mötet med medmänniskan. Kanske är det främst där, i solidariteten, i den etiskt tvingande utmaningen i varandras blickar jag har erfarit den.

Anders Wesslund,
psykolog och psykoterapeut, Skellefteå.

 

<< tillbaka t. Artikelöversikten