<< tillbaka t. artikelöversikten

 

Därför att jag tror på Gud
tror jag också på människan


Lisa Tegby

 

Inledning vid KHS sommarmöte 2009.

 

En snöig torsdag förra vintern var jag inbjuden till Förbundet Humanisterna i Umeå. Det var med viss bävan jag gick dit. Men när jag gick hemåt i den vita vinterkvällen var jag glad. Du är ju som vi, sa de när vi skildes åt. Och även om jag vänligt hade tackat nej till deras erbjudande om att jag skulle få bli medlem i deras förbund, så kände jag väldigt väl igen mej i många av dem. Vi hade pratat om dogmatism och om behovet av en bättre värld, om besvikelser och gudsbilder och mycket annat. Och jag hade berättat om min tro. Vi tänkte inte lika i allt. Men när vi möttes kände vi igen oss i varandra.


Jag är kristen humanist. Kristen har jag varit så länge jag minns och längre än så. Kanske kristen humanist också. För den kristendom jag vuxit upp i och tagit spjärn mot och gått vidare i har varit samhällstillvänd och lättsam, allvarlig och lätt på foten, men kanske inte alltid så tydligt formulerad.

   Men med åren har formuleringar blivit allt viktigare. Att definiera sig.
För om man inte definierar sig gör någon annan det. Och då hamnar man, inte minst i en tid då kunskapen om kristen tro är dålig, lätt i en fålla som rymmer både biskopen i Fanny och Alexander, Knutby och George W.Bush fundamentalism. Hur kan KHS vara, och alltmer bli, en plats där man formulerar sig? Ja det är väl delvis det vi håller på med under våra sommarmöten, inte minst i år.

   Det är många som har hjälpt mej med formuleringarna. För en del av er visade jag förra sommaren Årsbok för Kristen Humanism 1938 som jag hittat i utsorterade lådan på Stiftskansliet i Luleå. Den har jag fortsatt att läsa i sen dess.

   Hur kan man tänka sig en religion utan människan i centrum, skriver där professor Gunnar Westin? Måste inte människan stå i centrum i en angelägenhet, där alla hennes själsförmögenheter, hennes innersta väsen tas i anspråk? En kristendom som går utanför människan är ingen kristendom, den är möjligtvis dogmatisk spekulation. Den kristne humanisten tror på Gud och den han har sänt. Därför att han tror på Gud tror han också på människan.


Gunnar Westin och hans kamrater bildade Förbundet för Kristen Humanism 1937, i en tid då människovärdet var illa åtgånget, då alla människor sannerligen inte hade samma värde. Det var en politisk markering och en teologisk formulering. När de gav ord år syftet med sitt förbund skrev de bl.a. så här:

   Förbundet ska ... stödja en aktiv kristen humanism ... och vill verka för en evangelisk, vidhjärtad och för tidens andliga behov öppen kristendomssyn och därvid söka uppehålla goda förbindelser mellan den arbetande kyrkan och kulturlivets skilda områden; en sådan hållning betyder bl.a. såväl en frimodig hållning till det vetenskapliga arbetet som en ärlig uppskattning av de ideella folkrörelsernas uppfostrargärning ...

    Tack mödrar och fäder, tänker jag när jag läser detta. Evangelisk, vidhjärtad och öppen, det vill jag också vara.

   Den arbetande kyrkan, den känner jag mej i högsta grad som en del av. Jag tycker att en kyrka ska arbeta. Men inte först och främst med sig själv utan nära kultur, vetenskap och folkrörelser. Då kan hon i bästa fall lyssna in tidens andliga behov. Vad är dom behoven? Rättvisa och fred, människovärde och frågan om sammanhang och upprättelse, behovet av stillhet och urskiljningsförmåga. Kyrkan har inte en egen dagordning för vad som är viktigt utan ska med sin människosyn och sin försoning se med glädje på att hon inte skriver sin egen agenda. I den kyrkan är fundamentalismen en omöjlighet, för frågan är ständigt att att finna ut hur ska det som Jesus sa och gjorde då, förverkligas i tillvaron och frågorna som de ser ut här och nu.

   Och kyrkan ska vara vidhjärtad. Ett hjärta som är en öppen dörr och kan se det goda i människor och ta emot. Det hon är upptagen av är inte sina gränser utan att ta emot.

   En evangelisk kyrka. Det är något annan än en evangelikal kyrka. Den evangeliska kyrkan vet att Gud har blivit människa och att inget mänskligt är Gud främmande. Hon vet att människan har stor frihet och stort ansvar Och hon vet också att människan är inte nog, hon behöver Gud. Och hon behöver nåd. Inte för att hon blir fullkomlig. Men för att hon hittar sitt ursprung och sitt mål.

   Evangelisk, vidhjärtad och öppen ... i den kyrkan vill jag vara. Och den kyrkan vill jag stå för i ord och i handling. Inte gapig med synlig. Trosviss, det behöver vi mer av, men inte förtryckande. En sådan kyrka kan samtala.


Förbundet Humanisterna i Umeå ... det jag vill tala med dem och många andra om ... det är inte först och främst om ifall det är bättre att tro på Gud eller att inte göra det. Jag tror på Gud och det är mitt golv och min botten och min livsluft. Min tro berättar jag gärna om och den delar jag gärna med mig av. Men det jag vill börja med att tala om med den som inte delar min tro, det är om hur den värld som jag tror att Gud har gett oss ansvar för, ska vara en god plats för alla människor. Och då går nog de skarpa gränserna inte mellan kristen och ateist, mellan Gud och människa. Den går mellan befrielse och förtryck, mellan dogmatism och öppenhet, mellan solidaritet och likgiltighet. Där känner vi igen oss trots olika utgångspunkter, och det är väl då vi kan säga: Du är ju som vi.

 
Lisa Tegby,
kyrkoherde och kontraktsprost i Umeå

 

<< tillbaka t. Artikelöversikten