Därför
att jag tror på Gud
Inledning vid KHS sommarmöte 2009.
En snöig torsdag förra vintern var jag inbjuden till Förbundet Humanisterna i Umeå. Det var med viss bävan jag gick dit. Men när jag gick hemåt i den vita vinterkvällen var jag glad. Du är ju som vi, sa de när vi skildes åt. Och även om jag vänligt hade tackat nej till deras erbjudande om att jag skulle få bli medlem i deras förbund, så kände jag väldigt väl igen mej i många av dem. Vi hade pratat om dogmatism och om behovet av en bättre värld, om besvikelser och gudsbilder och mycket annat. Och jag hade berättat om min tro. Vi tänkte inte lika i allt. Men när vi möttes kände vi igen oss i varandra. Men med åren har formuleringar
blivit allt viktigare. Att definiera sig. Det är många som har hjälpt mej med formuleringarna. För en del av er visade jag förra sommaren Årsbok för Kristen Humanism 1938 som jag hittat i utsorterade lådan på Stiftskansliet i Luleå. Den har jag fortsatt att läsa i sen dess. Hur kan man tänka sig en religion utan människan i centrum, skriver där professor Gunnar Westin? Måste inte människan stå i centrum i en angelägenhet, där alla hennes själsförmögenheter, hennes innersta väsen tas i anspråk? En kristendom som går utanför människan är ingen kristendom, den är möjligtvis dogmatisk spekulation. Den kristne humanisten tror på Gud och den han har sänt. Därför att han tror på Gud tror han också på människan.
Förbundet ska ... stödja en aktiv kristen humanism ... och vill verka för en evangelisk, vidhjärtad och för tidens andliga behov öppen kristendomssyn och därvid söka uppehålla goda förbindelser mellan den arbetande kyrkan och kulturlivets skilda områden; en sådan hållning betyder bl.a. såväl en frimodig hållning till det vetenskapliga arbetet som en ärlig uppskattning av de ideella folkrörelsernas uppfostrargärning ... Tack mödrar och fäder, tänker jag när jag läser detta. Evangelisk, vidhjärtad och öppen, det vill jag också vara. Den arbetande kyrkan, den känner jag mej i högsta grad som en del av. Jag tycker att en kyrka ska arbeta. Men inte först och främst med sig själv utan nära kultur, vetenskap och folkrörelser. Då kan hon i bästa fall lyssna in tidens andliga behov. Vad är dom behoven? Rättvisa och fred, människovärde och frågan om sammanhang och upprättelse, behovet av stillhet och urskiljningsförmåga. Kyrkan har inte en egen dagordning för vad som är viktigt utan ska med sin människosyn och sin försoning se med glädje på att hon inte skriver sin egen agenda. I den kyrkan är fundamentalismen en omöjlighet, för frågan är ständigt att att finna ut hur ska det som Jesus sa och gjorde då, förverkligas i tillvaron och frågorna som de ser ut här och nu. Och kyrkan ska vara vidhjärtad. Ett hjärta som är en öppen dörr och kan se det goda i människor och ta emot. Det hon är upptagen av är inte sina gränser utan att ta emot. En evangelisk kyrka. Det är något annan än en evangelikal kyrka. Den evangeliska kyrkan vet att Gud har blivit människa och att inget mänskligt är Gud främmande. Hon vet att människan har stor frihet och stort ansvar Och hon vet också att människan är inte nog, hon behöver Gud. Och hon behöver nåd. Inte för att hon blir fullkomlig. Men för att hon hittar sitt ursprung och sitt mål. Evangelisk, vidhjärtad och öppen ... i den kyrkan vill jag vara. Och den kyrkan vill jag stå för i ord och i handling. Inte gapig med synlig. Trosviss, det behöver vi mer av, men inte förtryckande. En sådan kyrka kan samtala.
|
||
|