<< tillbaka t. artikelöversikten

 

Den kristna humanismen och teologin


Ulrika Svalfors

 

Inledning vid KHS sommarmöte 2009.

 

Ju mer jag funderade över frågorna - "vad har kristen humanism att hämta för stöd i samtida teologi?" och "var finns resurser i en samtida teologi för att utveckla kristen humanism?" - desto svårare tyckte jag det var att finna något direkt svar. Dels för att debatter som den om och med Humanisterna och deras kampanj faktiskt påverkar innebörden i själva begreppen, vare sig vi vill eller inte. Både begreppet "kristen" och "humanist" har fått klanger som inte är helt enkelt att relatera till. Men svaret är också svårfångat därför att kristen teologi i dag verkligen är kristna teologier. Det finns så många schatteringar att det är svårt att få någon riktig överblick av läget. Det spretar åt olika håll, vilket jag tror är bra, men nackdelen är att det inte är så enkelt att få syn på var man skulle kunna bilda allianser.


Frågorna pockar på något sorts teologiskt konstruktivt gensvar som är både angeläget och rimligt. Det är rimligt att ställa frågan till teologer om var man kan finna stöd för en humanistisk hållning i en tillvaro som tycks ha fått allt större slagsida åt en "hårdare" naturvetenskap, enligt vad vi hört. Själv har jag relativt nyligen avslutat ett helt annat projekt, nämligen att skriva en avhandling om tidskriften Pilgrim som samtida kristet fenomen. I mitt arbete använde jag framför allt kritiska verktyg som hjälpte mig att granska föreställningar om andlighet. Det var ett oerhört roligt och spännande arbete. Inte minst för att jag själv delvis såg det som ett självkritiskt projekt. Och där är jag i mångt och mycket kvar, eftersom jag tycker att kritiska projekt är dynamiska och kreativa och många gånger förmår skapa en ny förståelse på ett sätt som konstruktiva försök sällan gör. En hel del teologi som skrivs i dag har drag av försvar, kanske på grund av till exempel aggressiva humanisters angrepp. Men det gör tyvärr att teologin förlorar sin spänst, enligt min mening. Teologi blir intressant först när den vågar ge uttryck för både samhälls-, kultur- och självkritik.

   Det är nu ingen slump att mitt projekt blev kritiskt till sin karaktär. Det går nämligen helt i linje med mycket samtida akademisk teologi som sedan en tid tillbaka framför allt har ägnat sig åt kritisk granskning och dekonstruktion, i synnerhet av det som tagits för givet i humanismen som idé. Till exempel föreställningar om en universell Sanning, att det skulle finnas någon sorts gemensam (religiös) mänsklig erfarenhet och föreställningar om att vissa discipliner inom humaniora skulle vara mer objektiva än teologin. Istället för en gemensam nämnare som religiös erfarenhet eller förnuftet betonas det gemensamma i att dela en viss tradition, där sanning i första hand blir en intern fråga inom gemenskapen. Sanning blir en sorts trohet mot traditionen kan man säga. Här finner vi postliberal teologi (t ex Nancy Murphy, Georg Lindbeck) och radikalortodoxi (t ex Graham Ward, Catherine Pickstock). De är exempel på det som brukar kallas ”postmodern teologi”, som också innefattar mer experimentell teologi med fokus på språklig dekonstruktion och försök att upplösa människans slaveri under språkets makt - till exempel Mark C Taylor. Det är spännande teologiska nytolkningar, men tyvärr inte sällan ganska svårtillgängligt.


Med detta som bakgrund blir mitt första delsvar på frågorna att; om man med humanism menar ett samhällstillvänt förhållningssätt där man arbetar för ett mänskligare samhälle för flera, så finns det inte mycket stöd i samtida teologi för kristen humanism. Där återfinner man snarare, enligt min mening, främst en form av flykt in i den egna gemenskapen, in i den egna traditionen, in i texter som betecknas som klassiker. Teologi blir inte så kreativ, utan mer bevarande, ett upprepande av det som redan sagts men nu insatt i en ny situation.

   Men det finns också ett annat, parallellt, spår i samtida teologi. Ett spår som också försöker göra upp med "det-för-givet-tagna" i humanismen, men på ett annat sätt. Ni känner säkert till den välbekanta kritiken att i humanismens mitt står en västerländsk vit borgerlig man med utsträckta armar. Den vitruvianska människan av Da Vinci är en tydlig bild för detta. Och inte så många andra får rum i denna mitt. I det här spåret tar man detta på största allvar, samtidigt som man brottas med vårt uppenbara behov av humanism i form av medmänsklig samvaro och ansvarstagande i och för våra samhällen och vår jord. I det här stråket är teologi politik och all mänsklig samvaro anses skapa strukturer som kan bli destruktiva.

   Jag tänker på till exempel på Kwok Pui-lan och Rita Nakashima Brook som skriver teologi utifrån kritisk granskning av vad kolonialism och imperialism har gjort med vår självbild och människosyn. Jag tänker på Marcella Althaus Reid som skrivit teologi utifrån ett befrielseteologiskt queer-perspektiv. Jag tänker på Amy Hollywood som skriver om den religiösa praktikens funktion att markera kroppar med skillnader, och vilka konsekvenser det får. Det blir konstruktiv teologi med låga anspråk, eftersom den är väl medveten om att också teologi är med och skapar strukturer som blir förtryckande. Det blir teologi som inte bara är samhällskritisk, utan också kyrkokritisk och ideologikritisk.


Mitt andra delsvar blir därför att det finns ganska mycket stöd av olika art att hämta i samtida teologi för en kristen humanism. Och, inte minst, beskrivningar av vad kristen tro och tradition kan vara som ligger ganska långt från vissa debatter. Här används dekonstruktion och kritisk granskning i humanismens tjänst, som jag ser det. En humanism som då inte i första hand kommer att handla om individens eget andliga projekt, utan om vårt gemensamma projekt att skapa en mänskligare tillvaro genom att avslöja och motarbeta destruktiva mönster vare sig de är ideologiska, politiska eller religiösa. Hos dessa teologer, som i sig är dialogiska i förhållande till annan vetenskap, tror jag man kan finna tankar att ta sin utgångspunkt i när man vill formulera sig kring kristen humanism. Och jag tror det är möjligt utan att så att säga göra om misstaget att formulera sig på ett sådant sätt att det bara blir vissa människors preferenser som projiceras ut som norm för hela mänskligheten.

 
Ulrika Svalfors, Uppsala.

 

 

<< tillbaka t. Artikelöversikten